Senaste inläggen

Av Lina - 10 januari 2021 16:18

Jag har inte bloggat så mycket de senaste åren då jag mer eller mindre använder min Instagram/Fb som blogg med mina dagliga 1-4 inlägg (ibland fler, jag vet   ) med ibland bara en kort text och ibland ett helt inlägg. Men jag brukar försöka uppdatera bloggen åtminstone en gång om året, och det brukar vara strax efter nyår. 

 

 

Nytt år igen ja. 2020 kan man ju som alla vet sammanfatta med ett ord "konstigt". Eller "annorlunda, ledsamt, katastrof" osv. Ja många ord och nog inte många positiva. Så mycket som tvingades ställa in eller ställa om. Saker man planerat, tränat inför och sett fram emot. Alla nya restriktioner. Inte få träffa och krama dem man vill. 

 

Men det hände självklart inte bara en massa negativt förra året. Jag fick tillbaka mitt jobb på Hemvården väster i Lund igen. Jag valde ju att säga upp mig runt mitten av 2019 för att det blev ändringar i organisationen som jag kände inte gagnade mig och sökte därför annat jobb. Även om jag alltid trivs väldigt bra på min arbetsplats i Lund så har önskan om jobb närmare hemmet ändå alltid funnits där mellan varven. Så när då dessa ändringar skedde slog jag slag i saken och sökte och fick, jobb i Landskrona. Tyvärr kände jag rätt fort att jag inte trivdes där och inte mådde så bra där. Så när jag efter runt 9 månader fick höra från en gammal arbetskamrat i Lund att dem sökte personal på det området jag vid omorganisationen blev av med sas, kontaktade jag genast den för mig nya chefen och sa som det var att jag jobbat där tidigare sedan 2010, och nu gärna ville komma tillbaka. Fick komma på en arbetsintervju ganska snabbt efter samtalet och blev genast erbjuden en 100% dagtidstjänst där. Tack vare att jag jobbat i Landskrona i mindre än ett år hade jag bara en månads uppsägningstid. Började i Lund igen i maj månad. Och jag kände direkt "nu är jag hemma igen!"    Gräset är inte alltid grönare på andra sidan, och trivs man inte så spelar det ingen roll hur nära man har till jobb. Jag har hellre en körsträcka på 35 min till ett jobb jag trivs och mår bra på, än att ha 15 min till ett jobb jag inte trivs och mår bra på. 

 

 

Förra året tog vi husbilen på ett riktigt Sverigeäventyr och körde enda upp till Abisko och hem igen. Och vad vackert Sverige är!    Vet inte vilken del av Sverige jag tyckte var vackrast, men vi fick se många vackra vattenfall och vackra skogar. Och för att inte tala om Ishotellet i Jukkasjärvi! Där hade jag gärna provat på att sova en natt någon gång! Och att få se vilda renar komma gåendes på vägarna var verkligen en upplevelse för sig! Barnen var nog inte fullt lika imponerade och roade av hela resan som vi då det var en hel del körande och sittande i husbilen. Men dem var duktiga och varken bråkade eller klagade speciellt mycket.    Och alla vattenfall vi såg var dem lika imponerade över som vi, och vi var ju på en del campingplatser som dem trivdes på. Favoriten, som vi alla kan tänka oss att åka till igen, var helt klart Pite havsbad. 

 

 

Vad mer hände förra året som var positivt? För Fredriks del så var det bl.a att han klarade sin andra Svensk klassiker. Och denna var minst sagt annorlunda då det endast var Vasaloppet han kunde göra på plats. De andra loppen fick han göra sk. "virtuellt", dvs på hemmaplan. Han genomförde även, ensam, virtuellt, Vasaloppstrippeln 90 km. Skidorna fick han ju då som sagt gjort på plats i Mora, men cyklingen och löpningen fick han göra ensam på hemmaplan. Cyklingen passade han på att göra medan jag och två vänner genomförde UltraVasan45 km på hemmaplan. Jag och två vänner sprang, på en av årets varmaste dagar, från Landskrona till Malmö. Lätt något av det jobbigaste jag gjort, pga värmen! Jag är glad och tacksam över att vi hade en helt underbar support och följebil som mötte upp oss vart 5:e km så att vi kunde fylla på våra vätskeflaskor och äta. Är även glad över att vi sprang förbi några stränder med utomhusduschar så att man kunde duscha av sig i kallt vatten. Svinjobbigt och det tog typ två timmar längre än det gjorde när jag sprang det på plats i Mora 2019, men jag gjorde det! Jag tog mig i mål tack vare två stöttande löparvänner och vår ovärdeliga följebil!   

Och Fredrik klarade att cykla 90 km! Sedan skulle han ju då springa 90 km! Ensam, på hemmaplan! Helt klart det jag är mest imponerad över! Han sprang från Saxtorp till Höganäs! Jag var hans följebil och mötte upp honom på olika platser han själv valt ut och skrivet ut adresser till. Det var allt från 10-20 km mellan "depåerna". Han var inte speciellt tuff efter 5-6 mil men han klarade det!! Så sjukt imponerad!

 

 

Även om det inte blev av några lopp på plats i år fick jag sprungit en hel del virtuellt. Jag sprang Vårruset (5 km), Göteborgsvarvet (21 km), Båstad halvmaraton, UltraVasan 45 km och Lidingöloppet 30 km. Detta året hoppas jag verkligen att åtminstone något av loppen jag anmält mig till kan bli av på plats. 

 

 

Mitt största mål detta år är att klara av att genomföra UltraVasan 90 km. Jag lär dock, som det känns nu iaf, endast ge mig på det om det sker på plats uppe i Mora. Fredrik känner samma sak. Jag tränar efter ett träningsprogram för att förhoppningsvis kunna klara av det. Förutom detta håller jag fortfarande på med min runstreak. Kan knappt fatta att jag sprungit VARJE DAG i snart 450 dagar! Helt sjukt egentligen    Detta träningsupplägget passar mig enormt bra. Dels får jag göra det jag älskar varje dag, och dels mår jag bra av det. Det är skönt att slippa pressen man ibland har på sig själv att "idag måste jag, för att.." Jag behöver inte springa fort, jag behöver inte springa långt. För att jag springer varje dag. Sedan försöker jag springa långpass på minst 8 km åtminstone en gång i veckan ändå för att vänja kroppen vid att springa längre sträckor då jag älskar utmaningen det innebär att sträva efter att bli en ultralöpare. Något jag aldrig ens hade kommit på tanken eller ens hört talas om innan jag började med löpningen och fann alla dess positiva effekter. Och på detta programmet så blir det fler och längre pass efterhand som veckorna går just för att det är tänkt att jag i slutet av augusti ska klara av att springa 9 mil.

Jag trivs även med runstreak av den anledningen att den hjälper mig att faktiskt just komma ut och springa regelbundet. Man kanske inte tror det, men latmasken inom mig är riktigt stark! Eller åtminstone var den det innan jag började med runstreak. Innan jag började med runstreak så även om jag även då älskade att springa så hände det alldeles för ofta att jag bara sprang 1-2 ggr/v för att ursäkterna var många. Det är dåligt väder, jag är trött, jag har lite ont i huvudet, jag har lite ont där osv. Nu har jag inga ursäkter! Jag vill ju inte behöva bryta streaken bara för att jag är trött, bara för att det är tråkigt väder osv. Fördelen med streaken är ju att jag behöver faktiskt bara springa 1,6 km och jag behöver inte ens springa fort. Och jag kan varva med promenad om jag känner att jag behöver det. Inga krav mer än att det ska vara 1,6 km och att det ska vara någon form av "löpsteg". Och för mig som nu väldigt van löpare är 1,6 knappt ens uppvärmning med risk för att låta "kaxig". Jag ska inte säga att det varit lätt alla gånger och jag har gett mig ut även dagar då många sagt åt mig att jag inte ska göra det för att det enligt dem inte är bra. Tex. när jag varit förlkyld eller när jag, som jag har i perioder, problem med höftböjaren. Men jag är av den åsikten att frisk luft och lätt löpning faktiskt påskyndar läkningen. Där är faktiskt många forskare som säger att löpning är bästa medicinen. Orkar inte sitta och leta upp en massa länkar nu, men Runners world har haft många artiklar om det och läkaren Anders E Hansen har skrivet en hel bok om det. Men självklart så anpassar jag löpningen efter hur jag mår, och jag springer ALDRIG med feber eller halsont för att det vet jag kan vara rent av livsfarligt. Så även om det självklart kommer kännas sjukt frustrerande, tråkigt och bittert att behöva bryta streaken och sedan börja om från början nu när jag kommit så här långt på min streak, kommer jag SJÄLVKLART bryta streaken om jag får feber eller ont i halsen. Men så länge jag varken har feber, halsont, maginfluensa eller en skada någonstans som blir sämre av att jag springer oavsett hur långsamt jag springer, så fortsätter jag på min streak. För att jag mår bra av att springa varje dag. Är jag förkyld eller har ont någonstans så anpassar jag helt enkelt löpningen. Jag sänker både tempo och distans rejält och jag ser till att vila mycket både innan och efter.

 

Sådan tur är så sedan jag började med runstreak är det inte ofta jag är så sjuk att jag är sängliggandes. Har inte varit så sjuk att jag varit sängliggandes alls i princip, sedan jag började med runstreak. Det var dem 2-3 första dagarna av min första, eller om det var 2:a, av på kort tid 4, sjukskrivning (pga att vi inte får jobba så fort vi har minsta lilla symptom nu pga covid) som jag var väldigt trött och spenderade större delen av dagarna i soffan, men jag hade varken huvudvärk, feber eller halsont. Jag var bara väldigt trött och var lite småsnuvig. Nu denna 4;e och senaste sjukskrivning har jag inte haft några förkylningssymptom, utan har haft ont i magen och varit väldigt trött. Efter negativt covidtest har jag kommit fram till att min magont troligtvis beror på min IBS. Och har man ont i magen blir man ju trött också. Detta blandat med att jag känt mig tröttare än vanligt enda sedan vi började använda både visir och munskydd på jobb.

 

Det ska bli så skönt sedan att slippa använda både visir och munskydd! Jag blir så trött i huvudet av det, och oavsett hur jag sätter på munskyddet immar glasögonen igen vilket gör att jag inte kan använda dem inne hos brukarna, och även detta blir jag trött i huvudet av. I början av februari ska vi få första vaccinationssprutan mot Covid på jobb, och för mig har valet varit självklart. Även om jag självklart inte vill behöva leva med några biverkningar så att välja mellan att eventuellt få någon biverkning och att riskera att smitta andra i min omgivning, riskera att dö och att leva efter en massa restriktioner.. Ja valet är inte svårt för mig som sagt. För mig är det självklart att vaccinera mig! 

 

Jag ser fram emot den dagen när alla restriktioner kan hävas, när man kan träffa vem man vill, krama vem man vill, inte behöva vara rädd för att man kanske har covid så fort man har minsta symptom. Inte behöva sjukanmäla sig från jobb så fort man har minsta lilla symptom och egentligen hade klarat av att jobba. Jag ser fram emot att leva som vanligt igen! Tänk hur mycket man kommer uppskatta vardagliga saker igen! 

Av Lina - 9 juni 2020 18:57

        


Det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert! /Pippi Långstrump

 

 

Har sedan vi började springa lite längre distanser som halv och helmaror alltid sagt att det vore kul att klara av att springa ett ultramaraton, men riktigt SÅ galen är jag inte, eller framför allt så skulle min kropp inte klara av det. 

Sedan blev jag då på något konstigt sätt (  )  anmäld till UltraVasan45 förra året. Det är visserligen "bara" 3 km längre än ett maraton, men efter 42 km är 3 km rätt långt och det räknas än dock som ett ultra. Och jag klarade det trots att jag hade haft en bråkande höft precis innan och trots att den fortfarande bråkade även då jag sprang. Och hur jobbigt det än var och även om jag var blöt enda in på skinnet pga att regnet bokstavligen ÖSTE ner konstant dem sista 3-4 km, och trots två vurpor, så när det var 2-3 km kvar kom jag på mig själv med att tänka och känna att "jag hade orkat åtminstone 2-3 km till!" 

 

Men när jag väl kom i mål kände jag ändå att "fy f*n, detta kommer jag ALDRIG göra om igen!!"  Hade ONT och var trött och frusen. Men ja.. Som dem flesta löpare som springer lopp vet, så har man rätt ofta denna känslan när adrenalinet och endorfinerna börjat lägga sig. I nån timme.. Ja kanske i värsta fall en dag.. 

Dagen efter var jag redan anmäld till årets UltraVasa45 (i huvudet iaf, anmälan öppnade först några dagar senare eller hur länge man nu fick vänta)      Fredrik den galningen ska ju alltid "vara värst", så han anmälde sig till Vasalopps trippeln 90.. Dvs åka skidor, cykla och springa 9 mil.. "Ja det där får du göra själv för så långt kommer jag aldrig springa" sa jag till honom..

 

 

Har stått fast vid det länge också att 9 mil kommer jag aldrig springa. "Visst det hade varit coolt att klara det, men riktigt SÅ galen är jag inte och jag vet mina begränsningar, så långt hade min kropp aldrig klarat av att springa.."

 

Eller vet jag det? Mina begränsningar? Det vet jag ju egentligen inte förens jag provat.. Eller hur? Jag har aldrig sprungit 9 mil så hur vet jag då att jag inte klarar det? Och min kropp har ju bevisat för mig flera gånger att den klarar MYCKET mer än jag tror. Men 9 mil är f*n LÅNGT alltså.. 

 

 

Så för några dagar sedan, förmodligen helt ovetandes och inte alls med vilje, var det en löparvän som sådde ett litet frö i min hjärna med den enkla kommentaren "snigelfart är ultrabra". I dessa tider då alla lopp ställs in, då bla. UltraVasan, och när jag vid kommentarens tidpunkt dessutom hade varit lite krasslig och spenderat flera dagar i princip endast liggandes i soffan och endast joggat minimumdistansen för en runstreak (1,61 km) i superlångsam snigeltakt så räckte den lilla kommentaren för att jag skulle börja fundera på hur coolt det faktiskt vore att klara av att springa UltraVasan90, att springa från Sälen till Mora. Jag började se framför mig hur jag skulle lägga upp loppet och framför allt hur jag skulle känna mig när jag passerar mållinjen efter 9 långa mil.. Förmodligen ont o trött i varenda fiber i kroppen, men samtidigt så sinnessjukt STOLT och glad över mig själv över att ha klarat det! Kanske skulle jag ändå..

 

Först tänkte jag att "men ok, det blir ju inte nästa år för att då ska jag redan springa både Göteborgsvarvet, UltraVasan45 och om allt går som tänkt, Medoc marathon. Så det får i så fall bli 2022. Så då har jag ju gott om tid på mig att komma i Ultra90 form.."

Jo visst.. Men sedan fortsatte ju det där fröet växa och tävlingsdjävulen började pocka på mig att "varför skjuta fram det enda till 2022? Det är väl lika bra att köra på redan nästa år med ett snabbt mail till arrangörerna om distansbyte till nästa år.." Jäkla tävlingsdjävul till att pocka på.. Den jäkeln vinner ju alltid...    

 

Jag är inte officiellt anmäld ännu, så jag har tid på mig att ångra mig.. Men jag känner mig själv så pass väl när det gäller denna sortens galna upptåg att har jag väl bestämt mig så är jag redan anmäld även om jag inte är det officiellt..   

 

Då vi är anmälda till årets som ju är inställt, kunde man bla välja att springa det virtuellt här hemma i år, samt få rabatt till nästa års UltraVasa. Så det har vi bestämt oss för att göra. Så jag kommer springa UltraVasan45 i år ändå, fast på hemmaplan. Men nästa år går jag alltså all in och springer HELA Vasaloppet... 

 

Vet jag vad jag kommer ge mig in på? Förmodligen inte.. Kommer jag klara det? Vet inte förens jag provat.. Men jag kommer ge allt för att klara det. Jag kommer åka dit med inställningen att jag SKA klara det! 

Av Lina - 8 juni 2020 12:35

Att världen är upp och ner just nu går inte att undgå någon. Att man varje morgon, särskilt jag som jobbar med äldre människor från 75 år och uppåt, måste ställa sig frågan "är jag tillräckligt frisk idag?" "Kan jag gå till jobb och kan jag skicka barnen till skola med gott samvete?" "Är vi inte alla lite snörvliga" och "fan, hon nös två gånger, bör hon stanna hemma nu?" Med det just nu varierande vädret och när man måste ha fläkten på i sovrummet på nätterna för att det annars är för varmt, så har jag märkt att åtminstone jag och min familj till och från kan känna sig lite konstig i halsen utan att för den sakens skull vara sjuk eller ha några andra symptom. Ska man kanske stanna hemma ändå då, även om man vet att det är detta som påverkar måendet, att man vet att man inte är sjuk men ändå kanske man inte vet? Jag vet inte riktigt vad jag vill få fram och om någon vet hur jag tänker. Men det är svårt just nu. För alla. Får man plötsligt nya symptom som man inte känner igen, ja då är det ju ganska självklart för mig att man just nu i dessa tider måste stanna hemma. Det är det jag gjort sedan i fredags trots att jag egentligen inte känt mig jättesjuk. 

 

 

Jag började redan i onsdags när jag var ledig känna mig trött och hängig, och kände mig lite konstig i halsen till och från. Inte ont och inga problem att svälja, men ja.. Konstig. Men det har jag ju gjort till och från runt en vecka-fjorton dagar - sedan vi började ha fläkten på i sovrummet varje natt. Så därför är detta inget jag tagit som något symptom eller sjukdom. Men sedan i torsdags började jag även känna mig lite småfrusen till och från och hade en dov huvudvärk som inte riktigt ville ge med sig, men heller inte den "konstant" utan kom och gick. Ringde chefen på jobb och berättade om mitt mående som tyckte att jag skulle stanna hemma och skulle ringa och boka tid för provtagning av covid-19 till mig. Var inne i fredags eftermiddag och gjorde provet. Något av det mest obehagliga jag gjort, och då är tydligen det provet dem gör i näsan ännu värre. Så jag antar att jag ska vara glad att jag bara behövde göra halsprovet.. 

Jag har mått bra sedan i lördags, men har inte fått provsvaret ännu, och så länge jag inte fått det får jag inte återgå till jobb. Så jag måste alltså stanna hemma tills jag fått provsvaret oavsett hur bra jag mår. Ganska frustrerande. 

 

 

Som nog de flesta vet håller jag på med en runstreak och har hållit på med detta i ca 8 månader. Vad som började som en kul utmaning för att se hur många dagar på raken jag skulle klara av att springa, har nu blivet mer än bara en utmaning. Det är lite av en livsstil och det får mig att må bra. Både psykiskt och fysiskt. 

När jag började känna mig lite småkass i onsdags och när det sedan blev bestämt med chefen att jag skulle stanna hemma, funderade jag på om jag borde avbryta streaken. Inte för måendets skull, jag har småjoggat/lunkat när jag mått mycket sämre än nu, och det har inte varit några problem. Visst jag har inte orkat springa några långpass, heller inga "mellanpass", men det ska man ju heller inte när man är sjuk. Men så länge man inte har ont i halsen och har svårt att svälja och så länge man inte har feber, är det ingen fara att jogga även om man är sjuk. Så länge man lyssnar på kroppen och inte överanstränger sig. Men frisk luft och rörelse för att hålla igång blodomloppet och få massa nyttiga o naturliga endorfiner och D-vitaminer i kroppen när man är sjuk är tvärtom BRA. Som sagt - så länge man tar det lugnt och lyssnar på kroppen. 

 

Det som fick mig att fundera på om jag kanske borde bryta streaken är faktiskt tråkigt nog - vad andra skulle tycka och tro/tänka. Jag vet med mig själv att jag ibland tänkt om en kollega eller vän som är sjukskriven från jobb men som kanske ändå är ute och tar långpromenader, håller på i trädgården eller vad dem nu gör, att "hur kan h*n orka göra det men inte jobba?" Tror dem flesta tänker och känner så åtminstone någon gång. Och så vill man ju inte att andra ska tycka och tänka om en själv när man är sjuk. Så därför funderade jag som sagt på om jag kanske borde avbryta den nu när jag är sjukskriven från jobb. Även om jag vet att jag mår bra av det och hade klarat av det utan större problem. Vill inte att någon ska tänka "hon kan ju inte vara sjuk! Hon är säkert bara trött och vill vara ledig från jobb" om mig. Men det ska dem som eventuellt tänker så veta att sådan är jag INTE. Mitt jobb är viktigt för mig, och jag älskar mitt jobb, och jag har ibland, som många andra, gått till jobb trots att jag egentligen borde stanna hemma. Varit dum mot mig själv helt enkelt. 

 

 

Till slut kom jag fram till att jag väljer att strunta i vad folk eventuellt tänker och tror. Folk tänker och tror en massa oavsett vad man gör eller inte gör.    Jag vet ju ATT jag klarar av att småjogga trots att jag inte känner mig riktigt kry och jag vet VARFÖR jag gör det. Inte bara för att jag inte vill bryta min streak om jag inte absolut måste, även om jag kan erkänna att det är EN av anledningarna, utan för att jag mår BRA av det även när jag inte är riktigt kry. Det får inte mig att magiskt bli frisk/are, men det får mig att känna mig piggare och må bättre ett ganska bra tag efteråt. Och, jag är ganska övertygad om att det faktiskt påskyndar tillfrisknandet MYCKET mer än det på något vis skulle göra motsatsen. 

För några månader sedan åkte jag på en rätt rejäl förkylning. Hade varken feber eller halsont, men näsan var som en rinnande kran och jag var ganska trött. Trots detta fortsatte jag på min runstreak men tog det riktigt lugnt och försiktigt. Jag joggade/lunkade endast minimumdistansen för en streak (1,61 km), hade stenkoll på pulsen så den inte överskred 140, och tog promenadpauser så fort jag började tycka att det var minsta lilla ansträngande. Förkylningen var över på mindre än tre dagar. Behöver jag säga mer? 

 

 

Dessa dagar jag inte känt mig riktigt kry har jag gjort samma sak. Hållit mig till minimumdistansen, hållit stenkoll på pulsen (som för övrigt knappt ens varit uppe i 130 iom att jag joggat så långsamt) och lyssnat på kroppen. Efter snart/drygt 8 år som löpare känner jag min kropp rätt bra, vad den klarar av och vad den inte klarar av. När jag kan pusha den till att fortsätta trots att jag har ont (typ på lopp), och när jag inte ska pusha den. Till dem som är oroliga och tycker att jag ska bryta streaken vill jag säga att jag är djupt tacksam för er omtanke och jag förstår hur ni tänker, men jag lovar att jag känner och tänker på min kropp och hälsa. Jag fortsätter så länge och för att jag mår bra av det, men skulle jag må sämre så SJÄLVKLART avbryter jag streaken oavsett hur tråkigt det kommer kännas att behöva börja om på dag ett efter att ha kommit så här långt. Jag lovar!   

Av Lina - 19 januari 2020 11:27

Som vanligt en mindre evighet sedan jag uppdaterade min blogg. Man kan säga att jag mer eller mindre använder Instagram (och Facebook) som en daglig blogg nu för tiden, då jag där ofta skriver ett långt/lite längre inlägg om dagen, hur dagen varit. Därför känner jag oftast ingen större anledning att skriva något i min riktiga blogg utan skriver bara här när det hänt något lite extra. Som i augusti när jag uppdaterade bloggen senast. Då hade jag sprungit min första, men inte sista, Ultravasa45 och hade därmed slagit mitt distansrekord med 3 km. Inget jättestort distansrekord kan tyckas, men tro mig, det var jobbigt! haha    Men otroligt vackert och i efterhand väldigt roligt och cool känsla att ha gjort. Tänk att ha sprungit i det berömda "fädernes spår". Inte alla som kan säga det.    I augusti är det dags igen. Jag som efter målgång aaaaaldrig skulle springa så långt igen.. Undrar hur många gånger man sagt det och sedan högst tre dagar senare anmält sig på nytt till ett lika långt och ibland tom. längre, lopp..     

 

Det har väl egentligen inte hänt något direkt "lite extra" sedan sist, men på sätt och vis har det väl det ändå. Jag har börjat på min andra runstreak. Dem som känner och följer mig vet väl vid detta laget vad en runstreak är, men kan ändå om någon nu skulle ha missat det, berätta att det innebär att man springer minst en engelsk mile, dvs 1,61 km, om dagen, varje dag. Hur länge man håller på med detta är upp till var och en även om där är dem som anser att för att det ska kallas för runstreak ska man springa varje dag i minst 100 dagar, och andra säger att man ska springa minst ett helt år för att det ska räknas. Men så är det alltså inte vad jag läst mig till.

Jag provade på runstreak för några år sedan, men då tror jag att jag bara klarade av att hålla den i 8 dagar sedan gav jag upp för att jag fick känningar i tror det var vaden eller ankeln om jag inte minns helt fel. Problemet jag gjorde då är att jag gick ut för hårt. Jag sprang 5 km varje dag i för mig normalt tempo. Andra felet jag gjorde var att jag gav upp för fort och lätt. Hade jag i stället för att ge upp direkt sänkt både tempo och distans samt gjort rehabövningar, hade jag nästan garanterat kunnat komma rätt mycket längre på min streak även om jag då inte var lika van löpare som jag är nu. Men, dels hade jag inte lika starkt sk. "pannben" som vi i löpvärlden kallar det. "Viljestyrka" antar jag är rätt ord för ickelöpare    , och dels så var jag ju som sagt inte lika van löpare. Att jag var några år yngre än jag är nu kanske gjorde sitt till också att jag gav upp lätt, vad vet jag. 

Denna gången började jag mer försiktigt, samt har ett rätt mycket starkare pannben, och detta har gjort att jag nu sprungit varje dag i 90! dagar    91 efter dagens löptur. När jag började på runstreaken hade jag inget direkt mål på ett visst antal dagar, utan jag skulle helt enkelt springa så länge jag fortfarande tyckte det var roligt och så länge kroppen klarade av det. Trodde inte att jag med mina svaga höfter och fötter skulle klara av mer än max 2-3 v. Och dem här 90 (91) dagarna har inte varit helt problemfria, och jag ska erkänna att jag funderade på att "ge upp" när jag kommit upp i 50 dagar då jag om det var runt en vecka innan "min 50 dagars dag", börjat få känningar i benhinnorna på höger ben. Men när jag sa detta till Fredrik sa han "ge inte upp nu, du kan väl inte gå miste om din 100 dagars present?" Svarade honom "vad då har du tänkt ge mig något i hundra dagars present också?" Jag fick en snygg Kaaritra tröja av honom i 40 dagars present.    "Ja nu när jag sagt det måste jag ju om inte annat" sa han och skrattade.    Han är underbar min man.   

Fortsatte alltså att springa trots bråkande benhinnor och trots att där var en del som sa åt mig att bryta runstreaken och göra en annan träningsform tills benhinnorna var bra igen. Dumdristigt kan tyckas enligt en del, men det fungerade! Jag kortade ner både distans och tempo, sprang med kompressionsstrumpor på varje pass, masserade benhinnorna varje kväll, och gjorde lite rehabövningar. Och det hjälpte! Efter bara några få veckor slutade det göra ont, och då hade det inte ens hunnit börja göra så ont att jag behövde äta värktabletter för att ta bort smärtan, haltade heller inte. Sedan är det ju bara att erkänna att bara ett par dagar efter att smärtan/värken i benhinnorna försvunnit fick jag i stället ont i vänster höft, eller sätesmuskeln som jag börjat misstänka är den egentliga boven, i stället..    Och ja, självklart är där en del som tycker att jag borde ge upp streaken denna gången också, men nej, jag är inte redo att ge upp den. Har man väckt tävlingsdjävulen i mig ger jag inte upp i första taget.    (vet inte vart han var när jag startade första runstreaken?) Har även denna gång sänkt både tempo och distans, och gör rehabövningar varje dag. Dem första 3 veckorna ska jag erkänna att jag hade så ont att jag varje dag fick smörja med Voltaren gel. Jag hade faktiskt väldigt ont vissa dagar och erkänner att tom. jag själv tyckte att jag var dum mot mig själv som fortsatte trots att jag hade så ont. Men nu i efterhand, även om jag fortfarande har lite ont där, är jag glad att jag inte heller denna gången gav upp. Den sänkta distansen och tempot samt rehabövningarna, har gjort att jag nu knappt har ont alls längre. Jag ska inte säga att jag är smärtfri för det är jag inte. Jag får fortfarade ont vid vissa "lägesändringar" med benet och jag får fortfarande ont om jag springer lite för fort för länge (klarar av 1-1,5 km i relativt snabbt tempo, men sedan börjar jag få känningar där), men nu får jag inte alls lika ont som de första veckorna. Vet inte ens om man kan kalla det "ont", utan det är mer som "känningar", märker vart i höftbenet det onda sitter, men får inte direkt ont i dess bemärkelse. Dem två sista passen har jag dessutom inte haft ont öht. Det enda jag känt är som ett svagt tryck där det onda sitter, men ingen smärta alls. Men jag fortsätter att springa kort och långsamt (max 3 km och i runt 7:30/7:40 tempo) tills det onda släppt helt och hållet, och fortsätter med mina dagliga rehabövningar. Min förhoppning är att kunna springa 10 km på min 100 dagars dag. Håll tummarna!

Hur länge ska jag hålla på med runstreaken nu då? Ja jag hade ju inget mål med ett visst antal dagar egentligen, men nu när jag är så nära 100 dagar kommer jag ju inte ge upp innan dess i alla fall (om jag inte blir magsjuk eller förkyld med feber och halsont givetvis).. Och när jag passerat 100 dagar hade det ju varit jäkligt coolt att säga att man klarat av att springa varje dag i ett helt år.... Men en dag i taget   

Av Lina - 19 augusti 2019 18:47



För er som endast vill läsa själva "racerapporten" kan bläddra ner en bit till den mörkblåa texten

 

 

Vi lyckades båda få ledigt på torsdagen och kunde därmed åka upp till Dalarna redan på tidig torsdag morgon. Planen från början var annars att jobba till 15:00 och sedan köra upp. Men då hade vi inte varit uppe förens närmare midnatt och att stövla in på en gård vi aldrig varit på utan att väcka dem andra som ligger o sover (mer än han som äger gården, som också skulle springa) kändes så där lagom lustigt. Skulle visserligen inte springa förens på lördagen, men känns ändå inte så kul att komma mitt i natten o väcka folk som ligger o sover.

Så i sista minuten bestämde vi oss för att försöka ta oss lediga hela torsdagen. Vet egentligen inte varför vi inte tänkt på detta tidigare. Vi brukar vara bättre på att planera.

För Fredriks del var det inga problem, för mig var det inte alls lika säkert att det skulle gå. Chefen blev inte helt glad på mig att jag kom med detta så här nära inpå, detta var på tisdagen. Men hon skulle kolla upp det o se om det gick att lösa. Men, det gick!! Jag kunde ta ledigt! Tjoho!   

 

 

På eftermiddagen samma dag (tisd), ca 20 min innan jag skulle sluta för dagen, ringer dem från fritids och säger att dottern har spytt och ligger på soffan o sover. Oh no!! Inte NU!! SÅ olägligt!   Går direkt till chefen och samordnaren o säger som det är och att jag får vara hemma o vabba på onsdagen. 

När jag kommer till fritids visar det dock sig inte vara fullt så allvarligt som jag var rädd för. Hon såg väldigt trött och hängig ut, men hon hade inte "spytt i dess bemärkelse" fick jag höra av en annan fritidspedagog, utan hon hade "bara" klökts och fått upp två gurkbitar. Men, jag hade ju redan sagt ifrån på jobb att jag skulle vabba på onsdagen, och hon VAR ju väldigt hängig, så även om det inte rörde sig om någon direkt magsjuka så var det ju något som felades sas. När vi kom hem kollade jag tempen och hon hade ingen feber. Men hon klagade fortfarande på lite ont i magen. Så hon fick Ipren och sedan bäddade jag ner henne i soffan.    Så fort Iprenen började verka piggnade hon till och mådde sedan bra o var pigg resten av kvällen fram till en stund innan hon skulle gå o sova, då klagade hon på ont i magen igen. Dagen efter var hon pigg och glad och vi kände att vi kunde lämna henne/dem till svärmor på torsdagen med gott samvete. 

 

Lämnade dem hos farmor/farfar kl.07:00 sedan begav vi oss norrut. Var framme på gården i Dalafjäll vid 16:00. Drack kaffe tillsammans med dem andra innan vi sedan gick en liten promenad i området tillsammans. Strax efter 18:00 begav vi oss ner till Västerdalälven där vi först fick prova skjuta på tomma ölburkar och sedan blev det grillad korv med tunnbröd och potatissallad. Gick tillbaka till stugan när det började bli kallt o myggen började vakna. Satt och pratade om det vi alla älskar mest; löpning och gick sedan och la oss vid 22:00.

Dagen efter åt vi frukost tillsammans vid 08:00 och sedan gick vi en härlig med för mig nästan lite småläskig (pga underlaget) skogspromenad till ett vacker vattenfall. När vi kommit tillbaka till stugan körde vi till Sälen och shoppade och hämtade ut våra nummerlappar, samt åt lunch. Pizza, så klart.    På kvällen blev det korv med potatismos innan det sedan blev hyfsat tidig sänggång då dem flesta i sällskapet skulle stiga upp redan 03:30 för att börja springa kl.05:00.    Vi kunde åtminstone sova till kl.06:00 Skulle börja springa kl.09:00

 

 

Så var dagen D här. Massa fjärilar i magen och inte mycket till aptit men visste ju att jag var tvungen att få i mig något för att orka springa så långt. Lyckades få i mig en macka och en kopp kaffe innan vi satte oss i bilen för att bege oss till Oxberg där vi skulle ställa bilen och där även starten skulle gå. Hade med mig en dubbelmacka i bilen för att försöka få i mig mer då jag ju visste att EN macka är alldeles för lite. Men det tog emot.. Lyckades få i mig drygt halva dubbelmackan sen gav jag upp.

När vi kom fram runt en timme innan start ställde jag mig, efter att vi lämnat av våra väskor med ombyteskläder o duschsaker i toalettkön. Tur var det. Stod där i typ 40 min innan det äntligen var min tur. 20 min innan start. 

 

Ställde oss i startfållan bara ett par minuter innan startskottet. Dem spelade en mäktig musik och sedan när det bara var 10 sek kvar räknade dem ner på engelska ten, nine, eight... Och spelade en ännu mäktigare låt (har båda på video på mitt Instagram Linalovesrunning). Och sedan gick startskottet! Nu var det verkligen för sent att ångra sig!   

 

Önskade varandra lycka till och sedan bar det iväg. Sprang bredvid varandra kanske 300 m sedan sprang han vidare i sin takt o jag i min. 

Jag höll mig till min plan hela vägen att försöka hålla ett lugnt och hyfsat jämt tempo, och att gå i uppförsbackarna och där underlaget var för jobbigt att springa på. 

 

Dem 12-13 första km flöt det på bra och tiden bara sprang iväg. Hade med mig 2 gel man ska ta under tiden man springer. Någon Enervit produkt. Tror jag tog halva av den ena efter runt 13-14 km när höften hade börjat göra sig påmind ett par km redan. Trots att höften började göra sig påmind redan efter runt 12-13 km var det inte värre än att jag klarade av att hålla mig springandes i ett lugnt och hyfsat jämt tempo några km till. Men sedan började jag bli trött när jag kommit runt 16-17 km. Tror det var då någon gång jag tog andra halvan av gelen.  Efter ca 18 km så lyckades jag snubbla på en sten som stack upp. Lyfte väl inte på fötterna tillräckligt mycket eller så var det för att jag var trött och inte såg mig för vart jag satte fötterna. Hur som helst så trillade jag och fick några skrapmärken på vänster hand som jag tog emot med, samt ett rätt rejält skrapmärke på baksida vänster lår. Dem första 200-300 m kände jag inte av märket på låret så mycket men sedan började det spänna och ömma rätt rejält. Men att ge upp fanns inte på kartan! Så jag krigade vidare och när jag fick syn på ett sjukvårdstält drygt 3 km senare gick jag dit för att få såret på låret omplåstrat. Sprang sedan vidare men låret fortsatte spänna och ömma. Så jag valde att ta en Alvedon och så fort den började verka släppte det i låret och då så klart även i höften, och det var lättare att springa igen. 

 

Det är rätt roligt hur man tänker när man springer så här långa lopp. 20 km är väldigt långt att springa för dem flesta. Även för mig trots att jag sprungit Lidingöloppet som är 30 km några gånger. Men när jag passerade skylten där det stod att det var 20 km kvar till Mora kom jag på mig själv med att tänka, och verkligen mena det också, att "skönt, bara 20 km kvar!"   

 

Efter ett tag började verkan av Alvedonen avta och då började det kännas i höften igen. Såret på låret kände jag knappt av längre på resten av loppet tack o lov mer än att det småömmade till och från så klart. Men när höften väl börjat göra ont igen när Alvedonen inte verkade så mycket längre så gav det inte med sig. Men, att ge upp fanns som sagt inte på kartan! Jag lyssnade på kroppen och promenerade när höften klagade lite för mycket,  jag sänkte tempot rätt rejält och fortsatte hålla mig till min plan att gå i uppförsbackarna och där underlaget var för jobbigt att springa/jogga på. 

 

När jag passerade skylten där det stod 5 km till Mora tittade jag på klockan och insåg att om jag klarade av att springa dem sista 5 km på 30 min skulle jag klara det på 6h! Hade inte förväntat mig att jag skulle klara loppet på under 6,5-7 h pga min höft som bråkat sedan Göteborgsvarvet i maj, så detta gav lite ny välbehövlig energi även om jag insåg att jag var alldeles för trött och hade för ont för att klara av att springa 5 km på 30 min i den terrängen. Men det gav iaf en tillräckligt stor "morot" för att jag sakta men säkert kunde börja "tänka bort smärtan" och gå in i någon form av bubbla och öka tempot. 

När jag hade kanske runt 3-4 km kvar började det regna. Först bara lite duggregn och det var riktigt skönt att springa i. Men sedan började det regna mer och mer och till slut var det som att himlen hade öppnat sig och det fullkomligt öste ner! Men då hade jag fått upp tempot och "löparkänslan" så bra att jag ville inte stanna och ta av mig ryggsäcken för att ta upp min jacka för att sedan försöka få den på mig på blöta armar och sedan på med ryggsäcken igen. Då hade jag garanterat stelnat till och smärtan jag lyckats förtränga kommit tillbaka. Så jag sprang vidare i min lilla bubbla och blev bara blötare och blötare.. När det var kanske runt 1-1,5 km kvar till mål var där en liten nerförsbacke i jord och ni vet ju nog alla hur jord ser ut och är att gå i när den är heldränkt i regnvatten... Sänkte tempot för att inte trilla en andra gång, men givetvis halkade jag ändå och hamnade på alla fyra. Tur att ingen var där och såg mig.... haha    Fick därmed ett tjusigt skrapmärke även på vänster smalben... Men, det var bara att så snabbt jag kunde ta mig upp och fortsätta framåt framåt framåt!

Och där! Där kunde jag äntligen se kyrktornet i Mora och sedan den efterlängtade "portalen" man ska springa igenom där dem berömda orden "I fäders spår för framtids segrar" står!

 

MÅL!!! 6.12:40 timmar senare alldeles dyngsur, och därmed en mycket bättre tid än jag vågat hoppas på! SÅ sjukt nöjd och stolt!! Medaljen om halsen och hämta ut den välförtjänta finishertröjan och sedan äta!

Tog bussen till sporthallen där dem hade duschar och tog en varm och härlig dusch innan vi sedan åkte tillbaka där vi tog vars en kaffe med några av dem andra från Söderåsens FK, dem vi delade gård med, innan vi sedan tog bussen till Oxberg där bilen stod.

 

"Hemma" vid 20:00, fick pytt i panna med ägg och drack vars en kall o god öl! Kl.21:00 var jag totalt slut i både kropp och knopp och jag valde att tacka för mig och gick o la mig. Dem andra satt uppe en timme till.

 

 

När vi kommit i mål var vi rörande överens om att ALDRIG MER springa så här långt igen! SÅ ont och SÅ trötta! Även om vi självklart var minst lika nöjda, glada och stolta.   

Dagen efter i bilen på vägen hem pratade vi om loppet och hade ju då börjat "smälta och ta in loppet" på ett annat lite mer nyktert sätt sas. Plötsligt lät det annorlunda från oss båda... UltraVasan är ett riktigt vackert och trevligt lopp med varierande underlag och natur kanske skulle vi nästa år ändå... Fast nja, det ÄR ju lite för långt för oss.. 

Idag två dagar senare har vi båda redan kollat upp när anmälan till 2020 öppnar...    Har inte bestämt oss ännu, men ja, vi känner nog oss rätt bra vid denna tidpunkten att när vi väl börjat fundera på det....       Fredrik är ju dock så galen att han funderar på att ge sig på UV90 nästa år..      Men jag känner min kropp så väl att även om jag blir bättre på att träna upp höften med hjälp av styrketräning och även om jag springer lite fler långpass än jag gör nu, så vet jag att min kropp aldrig skulle klara av att springa 9 mil. Jag sa åt Fredrik att vill du att jag ska springa 9 mil får du betala för en ny höft först   

 

 

Av Lina - 2 augusti 2019 10:09

Det är inte detta inlägget ska handla om, men måste börja med att "kräka av mig lite". Orkar du inte läsa när jag kräker av mig, scrolla ner till lite positivare läsning   

 

Förr var jag för.. Rädd? Osäker? För att tala om när någon sa något som gjorde mig ledsen eller irriterad. I stället för att tala om för personen att det h*n sa gjorde mig ledsen eller irriterad/arg så höll jag det för mig själv och gick och retade mig på och var ledsen över det ibland i flera dagar. Mao i stället för att få det ur mig gick jag och mådde dåligt över det i flera dagar för att jag inte riktigt kunde släppa det. Jag får väl erkänna att jag ibland fortfarande kan gå o reta mig i flera dagar trots att jag sagt ifrån, men det är för att jag efteråt alltid kommer på vad jag kunde sagt OCKSÅ och hur jag skulle ha sagt det ISTÄLLET. haha.. Ja och pga hur personen reagerade... Men det känns i alla fall bra att ha fått det mesta ur mig istället för att hålla allt inom mig, och jag går inte längre och är ledsen.   

 

 

Men det är inte detta jag behöver kräka av mig om. Det är att sedan jag börjat tala om för personen i fråga när h*n sagt något som gjort mig ledsen eller irriterad, så blir jag varje gång påmind om en av anledningarna till att jag förr hellre höll det för mig själv. Säger jag ifrån och berättar att och varför jag blev ledsen och/eller irriterad får jag höra att jag är känslig, att jag överreagerar och att jag överanalyserar. VARFÖR kan personen som sagt något som gjorde mig ledsen eller irriterad inte bara säga förlåt det var inte meningen att göra dig ledsen, och sedan försöka säga det på ett annat sätt? Varför ska jag behöva höra att jag är känslig, att jag överreagerar och överanalyserar bara för att jag kanske reagerar och blir ledsen över saker som just "du" inte blir ledsen eller irriterad över? Alla tänker, känner och reagerar olika, man ska inte behöva höra att man är "dum" bara för det. För det är lite så jag känner mig när jag varje gång jag blir ledsen eller irriterad över något o säger ifrån om detta och får höra att jag är känslig och överreagerar. Jag känner mig dum och börjar ifrågasätta mig själv. Varför jag reagerar så? ÄR jag överkänslig? Varför är jag det? Och så får jag "ofta" höra "varför bryr du dig?" Ja det vet jag väl inte alla gånger. Ibland vet man inte varför man reagerar som man gör, man är väl inte överkänslig o "dum" för det? Du kanske blir ledsen eller irriterad över något jag bara rycker på axlarna åt?

 

Visst, jag är inte "guds lilla ängel som reagerar på jättebra sätt" om någon talar om för mig att jag sagt något som gjort personen ledsen, men jag försöker åtminstone undvika personangrepp som jag tycker det är att kalla någon för överkänslig och att man överanalyserar så fort man blivet ledsen eller irriterad över något som "du" kanske inte blir.

Senast jag blev ovän med en "vän" (som numera inte längre finns i mitt liv) fick jag tom. höra att jag "ska sluta jaga bekräftelse hela tiden och börja leva o vara positiv", efter att jag talat om att det h*n sagt störde mig och inte var något jag ville höra just då, och ville veta vad meningen med att tala om detta var. Happ? Som sagt. Ibland undrar jag om det inte är bättre att hålla det man irriterar sig på eller blir ledsen över för sig själv.   

Så. Färdigkräkt.   

 

 


Ny månad som sagt. Och "nya utmaningar" kan man verkligen säga att denna månad medför sig. Om 15 dagar ska jag "ultradebutera".. För er som inte är så intresserade eller kunniga inom löparvärlden så finns det som ni vet olika distanser man kan springa. Så klart. 5 och 10 km kallas oftast inte mer än just 5 km och 10 km. Kanske möjligtvis "halvmil" och "mil". Men detta fattar ju alla även om man inte löptränar.    Men det är inte alla "icke löptränande" som vet vad ett halvmaraton, maraton och ultramaraton är/hur långt. Ett halvmaraton är 21 km, maraton är då som dem flesta nog kan räkna ut, det dubbla; 42 km, och ett ultramaraton är allt som är längre än 42 km.

hehe har fått frågan några gånger vad sifforna 42195, som är den exakta distansen i meter, står för som jag har tatuerat in på mitt underben är.    Tatuerade in dem siffrorna efter att jag gjort mitt första och hittils enda maraton 2016. 

 

 

Om 15 dagar ska jag alltså "ultradebutera". Jag ska springa mer än 42 km. Visserligen "bara" 3 km mer, 45 km, men tro mig, för mig som "vardagsmotionär" och som är alldeles för dålig på att få till regelbundna långpass på över 12 km är dessa 3 km efter att ha sprunit 42, lååånga. Och i blandat underlag som sand, sten, skogsväg och asfalt, som jag förstått att underlaget ska vara där, dessutom. Mjölksyra hej! Ont överallt hej!      

Minns när jag sprang Helsingborg maraton 2016. Dem första 17-18 km kändes det bra, men sedan började krämporna komma. Men jag kunde ändå springa på och hålla hyfsat bra tempo fram till 30 km. Den distansen hade jag ju sprungit ett par gånger förut (Lidingöloppet), så det hade jag i kroppen sas. Men allt över 30 km var ju "personbästa i distans" kan man säga för mig. Så långt hade jag aldrig sprungit förut. Dessutom hade jag haft en fotskada lite tidigare på året som gjort att jag tvingats ha total löpvila i nästan fyra (!) månader. Mao. inte kunnat träna ens hälften så mycket som jag hade behövt för att klara av att den distansen. Så den sista milen var minst sagt JOBBIG. En mil kändes som två och jag hade ont överallt. Men känslan när jag sedan kom i mål. Obeskrivbar. Varför utsätter jag mig då för detta igen? Tja.. Jag är nog lite "dum i huvudet" ändå.. hahaha    Och så finns det inte mycket som slår känslan av att utmana sig själv och att klara av det, att ta sig över målsnöret och få den där välförtjänta medaljen om halsen.   

 

 

Inför Ultravasan har jag tyvärr heller inte klarat mig undan skador. Känns nästan som att min kropp blir så chockad när jag anmäler mig till lopp som är längre än 21-30 km, att den säger "stopp din galning!"    Denna gången är det höften och ländryggen som har spökat för mig sedan jag sprang Göteborgsvarvet i maj. Men sådan tur är har den/dem inte bråkat så mycket att jag behövt ha löpvila. Har gått till en sjukgymnast på Idrottsskadekliniken i Landskrona, och första gången jag gick dit förberedde jag mig på att få höra orden "du bör ha löpvila nu så länge du har ont i höften". Men det sa hon inte! Hurra!      Hon sa dock att så länge jag har ont bör jag inte springa längre än runt 5 km. Gick väl sådär med att lyssna på det rådet ska jag erkänna..    Men jag erkände åtminstone sedan när jag träffade henne igen att jag sprungit milen och lite längre. Förväntade mig lite "bannor" av henne men hon log bara och frågade hur det gick och kändes. Behöver jag säga att jag gillar henne starkt?    

 

Sedan jag gått dit och fått lite övningar att göra har det blivet mycket bättre. Trots att jag inte varit så duktig på att göra övningarna regelbundet som jag väl egentligen borde. Det där med hemmaträning har jag sååå svårt för att få till en bra rutin på av någon anledning. Men jag har gjort dem 2-3 ggr/v de veckor höften bråkat som mest iaf, och jag måste säga att det hjälpt. Höften är fortfarande inte helt bra, men ländryggen har jag inte känt av på över en vecka nu.      Och höften känner jag inte av alls under tiden jag springer, och, beroende på hur långt jag sprungit, heller inte efter att jag sprungit. Enda gången höften känns nu när när jag suttit eller legat ner ett tag. Då känns den av när jag reser mig upp och sedan ett par/några minuter när jag går. Men sedan släpper det. Enda gången jag känner av den efter att jag sprungit är när jag sprungit mer än en mil. Så den är helt klart MYCKET bättre även om den tyvärr fortfarande inte är helt frisk. 

 

Så inför ultran är jag glad att jag trots skada åtminstone inte behövt ha löpvila. Jag har inte fått till så många "riktigt långa långpass" som jag egentligen hade behövt, både för att jag är dålig rent allmänt på att få till det, och dels för att jag inte riktigt vågat pga höften. Men, jag SKA klara det! Det finns inget annat på kartan! Jag tänker minsann inte åka enda upp till Dalarna för att åka därifrån utan medalj och finishertröja!   

Mitt mål, förutom att ta mig i mål, är att jag ska försöka ha roligt hela vägen. Prata med medlöpare, dunka medlöpare i ryggen och ropa "kom igen nu vi klarar detta!" Även om jag själv haltar och är aptrött.    Gå i uppförsbackarna och de jobbigaste partierna för att spara energi, och ta mig tid att stanna och äta och dricka på varje vätske och matstation. Jag kommer fråga mig själv flera gånger varför jag gör detta, jag kommer få ont, men jag ska bannemig ha ROLIGT också och jag SKA i mål!

Av Lina - 26 juni 2019 09:44

kursiv text För ett år sedan fick jag diagnosen epilepsi. Jag hade mått som vanligt under dagen bortsett från att jag fått kanske runt 5 st små ?anfall? eller ?förkänningar? under dagen. Men att det var just detta visste ju inte jag eftersom att jag aldrig känt så tidigare eller hade någon erfarenhet av epilepsi. Min bästa beskrivning på hur det kändes är att det plötsligt kändes väldigt varmt runt hela hjärtat och sedan spred det sig ner i magen som ett migränillamående. Satt i allt från 3-5 sek sedan försvann det lika plötsligt som det kom.

Men bortsett från dessa små ?anfall? mådde jag alltså som vanligt. Var iväg vid Saxtorps sjöarna med barnen så dem fick bada lite och innan dess innan Fredrik körde till jobb var jag på gymmet. Avslutade dock faktiskt gymbesöket rätt mycket tidigare än planerat pga dessa anfall som kom 1-2 ggr även när jag var där. Anfallen bekymrade självklart mig men trodde inte det var något farligt utan trodde det kanske låg någon infektion eller nåt i kroppen som spökade.

Detta är vad jag minns av den dagen och det tog ett par dagar efter epilepsianfallen innan dessa minnena kom tillbaka. Dem 2 första dagarna efter ep-anfallen minns jag i princip ingenting av mer än att jag vaknade på sjukhuset i Lund dagen efter. Vi var inne på 3 olika apotek i Lund med mig utan skor på fötterna eftersom att dem inte kommit med till sjukhuset, för att få tag på min epilepsi medicin som jag nu ska äta två gånger om dagen varje dag i minst 2 år, men detta har jag ännu idag inga som helst minnen av.

I alla fall så hade jag tydligen fått anfallen i köket någon gång på em. Måste ha slagit i diskbänken på något vis för jag hade ett blåmärke i pannan o ett på varje armbåge. Jag var helt okontaktbar och tuggade fradga.
Jag fick 3 st anfall med ca 20 min mellanrum. Ett hemma, ett i ambulansen och ett på sjukhuset.

Jag är enormt stolt och glad över att Milo behöll sitt lugn och direkt ringde till Fredrik som i sin tur ringde sina föräldrar som genast körde upp till oss och ringde ambulans. Fredrik kom hem precis när ambulansen körde iväg med mig. Jag fick sova över i Lund över natten o Fredrik var hos mig så mycket han kunde o fick. Så barnen fick sova över hos Fredriks bror och detta är jag för dem väldigt tacksam över.

Jag tycker fortfarande att det ibland är väldigt jobbigt att tänka på att mina barn fick se mig ligga krampandes på golvet okontaktbar med fradga i munnen. Tårarna lurar bakom ögonen ibland när jag pratar om det. ?

Dem 3 första månaderna fungerade medicinen bra och jag var vid gott mod och levde som vanligt. Mitt enda bekymmer var att jag hade lite minnessvårigheter (Fredrik blev lite trött o irriterad på att behöva upprepa samma sak flera gånger ?) och ibland tappade/hade svårt för att få fram ord.

I september, 3 månader efter ep-anfallen sprang jag först Helsingborg halvmaraton och fick personbästa i tid på distansen. Sedan i slutet av september Lidingöloppet, och trots att foten fick sig en törn redan efter 8-9 km som gjorde att jag fick gå i alla uppförsbackar för att det annars gjorde ont, fick jag personbästa med hela 20 min på distansen. Har aldrig tidigare gråtit av lycka när jag springer i mål efter ett lopp, gjorde det inte ens efter mitt första maraton 2016, men då gjorde jag det!

Efter Lidingöloppet var det som att marken plötsligt rämnade under mig mer och mer för varje dag. Jag började plötsligt bli väldigt trött i huvudet o kroppen, sedan blev det värre. Inte bara trött i huvudet utan hjärntrött och det vet jag nu är 100 gånger jobbigare än att bara vara trött i huvudet. Och att vara trött i kroppen gick över till att känna mig trött i musklerna. Jag grät mycket och ofta, oftast utan anledning. Efter en hel dag på jobb var jag så löjligt trött att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. ?Fråga inte hur jag mår för då börjar jag störtgråta - trött?. Det enda jag fortfarande orkade göra o mådde bra av var att ge mig ut på löprundor. Fick många gånger höra ?ja du kan ju inte vara deprimerad i alla fall för då hade du inte orkat ge dig ut o springa?. Många hade helt enkelt behövt läsa på om depression....
Efter ett tag var det så ohållbart att jag var tvungen att sjukskriva mig. Var sjukskriven 100% i 3 v, sedan gick jag upp till 25%, 50% och till slut upp till min tjänst på 85%. Minns inte hur länge jag jobbade 25 o 50% innan jag sedan gick upp till 85, men det var nog inte mer än ett par vecka vardera och många tyckte jag skulle vara sjukskriven längre. Men när jag jobbade 50% hade jag börjat trappa ner på medicinen jag hade och börjat sätta in den jag har nu, och mådde ganska markant bättre redan efter första dossänkningen. Så jag kände att det fungerade bra.

Denna medicinen jag har nu mår jag mycket bättre av. Är fortfarande väldigt trött i huvudet (inte hjärntrött) i perioder och har lite vad som känns som hjärtklappningar till o från. Men annars mår jag bra. Tränar o lever som vanligt.

Epilepsidiagnos innebär även att man inte får lov att köra bil förens man varit anfallsfri i ett helt år. Och detta har känts riktigt tråkigt o jobbigt iom att vi bor som vi bor och när man är van vid att kunna sätta sig i bilen o köra vart man vill när man vill. Plötsligt var jag tvungen att anpassa mig efter hur tåget o bussen går när jag skulle iväg någonstans. Tåget o bussen går bara en gång i timmen. Detta har inneburit väldigt mycket väntande. Särskilt som att varken tåg eller buss alltid är så bra på det där med att passa tider.. Och på helgerna går bussen inte alls och tidigaste tåget går vid 07... Jättebra när man jobbar var annan helg, i Lund, och börjar jobba 07:00.. Sådan tur är så hade jag en kollega som bor i Billeberga inte så långt ifrån oss, som jobbade samma helg som jag som var en ängel och ställde upp och hämtade upp mig på morgnarna. Annars hade jag fått tvingas slänga upp Fredrik så att han fått köra mig till Lund o sedan direkt hem igen.. Att inte få köra bil har helt enkelt inneburit mycket planerande, väntande och att vara beroende av andra. Väldigt tröttsamt o frustrerande.
Men vet ni vad? IDAG HAR DET GÅTT ETT ÅR SEN JAG FICK SISTA ANFALLET OCH ??JAG FÅR KÖRA BIL IGEN!!!??
?Tyvärr? så kan jag ändå inte köra bil just nu då vi är iväg med husbilen och den får jag inte lov att köra då jag inte har körkortstillbehörighet på den. Men bara KÄNSLAN att jag ÄNTLIGEN får köra bil igen!!! Det ska firas ikväll när vi kommit fram till campingen i Italien!

Av Lina - 8 juni 2019 16:45

Första veckan på nya jobbet är så gjord och ännu så länge känns det bra.    Mina nya kollegor kändes lite avvaktande och svåra att få kontakt med dem första dagarna, men det blir bättre och bättre. Hon jag gått bredvid trodde det berodde på att det kommit rätt mycket ny personal den sista tiden så folk vet inte vem som bara är vikarie och vem som blivet anställd, hur länge dem ska stanna osv.

Men det märks även att där är väldigt många olika sorters personligheter där. Vissa är väldigt högljudda, andra sitter i en hörna för sig själv, vissa verkar ha en väldigt tuff attityd, andra lite mildare attityd osv. Men, så är det väl iofs egentligen överallt. Bara det att man lägger märke till det på ett helt annat sätt när man kommer från en arbetsplats där man jobbat i över 9 år till en helt ny arbetsplats. 

 

 

Norrestad, som min arbetsplats heter har områdena Silvergården, Koppargården, Segergatan och Sandvången. Som jag förstått det tillhör även gruppen "landet" Norrestad och dem är ute vid Borstahusen bla.

Jag är på Sandvången. Ett ganska stort och lite smårörigt, men vackert villaområde kan man säga.    Har gått bredvid 5 dagar och det är först nu idag jag börjat känna att jag nog ska kunna lära mig hitta där..    Har jag bara koll på vart Hälsingborgsvägen, Ringvägen och Midhemsvägen är någonstans, dem stora vägarna som går runt området och som är dem olika adresserna till brukarna, så vet jag åt vilket håll jag ska cykla åtminstone. Men det lär nog ta ett tag innan jag hittar dem olika husen. Lär snurra rundor en hel del dem första dagarna på egen hand.. haha     Sådan tur är har dem en bra gps i mobilen så lär få andvända den en del i början misstänker jag. 

 

 

Pga sjukdomar och att dem haft mycket att göra har jag tyvärr inte fått mitt schema ännu. Vi skulle ha tittat på det denna veckan då det blivet ett missförstånd med vilken helg jag och förra enhetschefen kommit överens om att jag skulle jobba, så därför skulle vi göra om lite i mitt schema fram tills dess att dem ska göra nya scheman inom kort. Men har fått schema för hur jag ska jobba nästa vecka iaf, och sedan skulle vi ses i början på nästa vecka så jag kan få mitt schema. Nästa vecka jobbar jag iaf bara dagtid vilken jag tycker är skönt. Bad ju om att få så lite kvällsturer som möjligt. En mindre positiv sak med schemat som jag fick reda på igår av en kollega är att dem visst har delade turer. Trodde inte det fanns kvar längre men där hade jag visst fel. Men kollegan jag fick reda på det av sa att dem flesta har det, men inte alla, och han hade bara en delad tur på 4 v. Så jag hoppas och håller tummarna för att jag är en av dem som slipper delad tur eller att jag åtminstone bara får en på 4 v som han.   

 

 

Deras mobilsystem är rätt annorlunda än det dem har i Lund. I Lund har dem bara en app där man både har sitt "schema" över vilka brukare man ska gå till under dagen och vad man ska göra hos dem, samt att man kan öppna o låsa deras dörr, och skriva dokumentation. Vill man skriva en bevakning måste man dock göra detta på en dator. På det viset är det systemet dem använder bättre. (att man bara behöver en app)

I Landskrona har man två olika appar. En där schemat med brukarna o vad man ska göra där ligger, samt att man kan skriva både dokumentation, bevakning (eller "stafettpinne" som dem kallar det) och meddelande till varandra. Men sedan för att öppna och låsa deras dörr måste man stänga ner den appen och öppna en annan och för att komma in i den appen måste man skriva in en personlig kod som inte är helt jättelätt att lära sig, varje gång. Och i Lund hade brukarna en pärm hos sig där man skulle skriva sin signatur på allt man gjort hos dem, detta gör man i mobilen här i Landskrona. Så det blir lite mer "pillande med mobilen" i Landskrona, men å andra sidan lite mindre pappersarbete och det är ju aldrig negativt. Både för miljöns skull och att man varje månad slipper ta in och ut en massa nya SOL-papper som dem kallas. Både positivt och negativt mellan de olika systemen i Lund o Landskrona helt enkelt. Men nog ändå mest positivt i Landskrona när man väl lärt sig det. 

 

Något som också är väldigt positivt här i Landskrona är att vi slipper åka ut på larm!    I Lund hade man sitt eget schema att följa, men utöver detta fick man vara beredd på att "tränga in" fler besök om någon larmat för att dem tex. trillat eller vad dem nu larmat för. Här i Landskrona har dem en larmgrupp som tar alla larmen. Riktigt skönt!   

 

 

Ja kortfattat kan man väl säga att precis som allt annat har min nya arbetsplats både positiva och negativa aspekter, men det mesta känns positivt och jag tror jag kommer att trivas riktigt bra!

Nästa vecka börjar allvaret kan man säga. Då ska jag börja jobba själv efter mitt eget schema. Nervöst och skönt på samma gång kan man säga. Nervöst då jag ännu inte hittar på området så bra, men skönt att kunna jobba i min egen takt och på mitt eget sätt. Det har fungerat jättebra att gå bredvid också och dem jag gått bredvid har varit jättesnälla och trevliga och gett mig mkt beröm att jag tar egna initiativ och att det märks att jag inte är "grön", men det är ändå alltid skönast att jobba själv på sitt eget vis och i sin egen takt. Trodde aldrig att jag skulle känna så här då jag ju dem första åren i mitt yrke som undersköterska jobbade inne på boenden, men sedan jag började jobba i hemtjänsten för drygt 9,5 år sedan vill jag inte tillbaka till boenden igen..   

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards